Förlossningsberättelse

Tyra var beräknad till den 22 december. Från början var det sagt den 24 december, men efter RUL så flyttades vi två dagar bakåt. Men det spelade ingen roll, för jag var HELT SÄKER på att jag skulle få vänta tills januari. Det sa alla. Markus sa det, BM sa det, vänner och kollegor sa det. FÖRBERED dig på att du går över tiden. Min mamma har nämligen gjort det med de två barn som hon klämt fram, tror hon gått 2 veckor över tiden med både mig och min bror. Det är ärftligt det där sa alla. Sagt och gjort. Jag förberedde mig på att det blir i januari som bebisen kommer. Jag var mammaledig från 15 december. Kände det va en bra deal, om jag nu ska gå två veckor över tiden är det ju ingen mening med att gå hem för tidigt från jobbet. Jag hade en lång lista på saker som skulle göras. Bakas julgodis, bakas fikabröd tills alla som ska hälsa på bebisen, storstäda, tvätta bebisens kläder, läsa böcker och se klart de sista Gilmore Girls avsnitten, och så kanske packa en BB väska.

Den 16 december, min andra lediga dag från jobbet, så kommer det plötligt blod och bruna flytningar. Oj då, slemproppen. Min BM säger att det inte är nån fara, ofta går man flera veckor till medan slemproppen släpper. Men eftersom jag samtidigt slutar att känna bebisen lika ofta som förut, och för att det är brunt, så tycker hon att vi ska åka upp till BB Stockholm. Det gör vi. Bebisen rör sig mycket mycket mindre än vad den brukade. Men allt ser bra ut, vi åker hem. Eller hem och hem, vi åker till det husföretag som ska bygga vårat hus och börjar göra våra sista val vad gäller vilket hus vi ska ha. Vi räknar kallt med att ha hela mellandagarna på oss att välja vilket hus vi ska ta. På kvällen så tänker jag att jag ska promenera ner bebisen helt enkelt, så jag tar en ordentlig långpromenad i raskt tempo, fick plötsligt energi till det, efter att ha varit trött och knappt kunnat gå på ett par veckor.

På natten mot den 17 december så går vattnet. En otroligt märklig känsla. Jag vaknar av att det knäpper till i magen, instinktivt så känner jag på mig att det är vattnet. Jag hinner till badrummet innan det börjar rinna. Klockan är 03.00, BB Stockholm tycker vi ska komma upp eftersom jag återigen har brunt i trosorna. Vi packar en BB väska i panik och åker upp. Jag är skitstressad över att jag inte hunnit storstäda och köpa Kexchoklad. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ha Kexchoklad och Coca Cola medan jag hade värkar. Det har snöat rejält under natten och vi kan konstatera att Stockholm kommer vakna upp till ett smärre snökaos. Det var dock lätt att ta sig fram när det inte är så mycket trafik, så det gick bra ändå. På vägen tid börjar jag få lite små sammandragningar, och på BB så börjar jag få värkar. Jag blir lite chockad först och spände mig innan en BM visade hur jag skulle andas ut den istället. De tycker inte att värkarna är speciellt många, och väljer att inte kolla tappen pga infektionsrisk när vattnet gått. Så vi skickas hem med alvedon. Ca 1 cm i timmen öppnas man sa BM, så om 10 timmar kanske det är dags! Ofta så stannar det av, så vi fick en lapp med oss med en tid för igångsättning några dagar senare. Jag tycker att allt det här är märkligt, Markus också. Vi var så förberedda på att bebisen skulle komma i januari, nu helt plötsligt så kommer den senast om några dagar. Vi är upprymda, vi skrattar i bilen hem, mina värkar är helt ok och jag går på adrenalin. Vi stannar och köper Kexchoklad och Cola till BB väskan.

Vi är hemma 06.00, jag försöker sova, men det går inte. Värkarna börjar bli starkare och det är inte skönt att ligga ner, dessutom vill jag inte störa Markus, tänkte att han behöver nog sova om vi ska föda barn ikväll. Jag går upp och mailar en kollega om att jag nog inte kommer på jobbets julfest som jag hade tänkt att gå på senare på kvällen. Värkarna blir starkare och starkare, dock väldigt oregelbundna. Bestämmer mig för att gå in i duschen. Jag stannar läääääääääänge i duschen, det är superskönt! Jag förflyttar mig till soffan, hela tiden med en handduk under mig, eftersom det ständigt rinner och sipprar vatten. Jag tyckte värkarna var helt ok att klara av själv. Markus vaknar till vid åttatiden och klockar mig, väldigt oregelbundna värkar. Nu är det halvliggandes över soffkanten som funkar bäst. Ligger och tittar på TV. Värkarna börjar bli jobbiga, vädret börjar bli väldigt dåligt. Det snöar och snöar, och ingen plogbil i sikte. Jag ringer upp till BB Stockholm, hon säger att vi självklart får komma om det känns jobbigt, men att det är bättre att stanna hemma i lugn och ro. Jag håller med henne, det har ju varit väldigt skönt att vara hemma och kunna ligga i sin egen soffa. Markus förbereder lunch så jag får i mig lite energi. Här nånstans, vid elvatiden, börjar det göra mycket ondare än innan. Markus klockar, fortfarande med över 5 minuters mellanrum, vissa kanske vid 4 minuter, men aldrig under. Oregelbundna. Jag hittar en punkt på diskmaskinen som funkar att fokusera på när det är dags för värk. Klockan är 11.30.

NU så vänder det helt plötsligt. Från att kunna sitta och halvligga och titta på diskmaskinsknappen så funkar INGET. Jag kan inte stå, inte sitta, inte ligga. Jag vill bara flyga uppåt. Jag SKRIKER till Markus att skita i att städa klart (jag hade kanske 5 minuter innan tvingat han att börja städa), och ta fram bilen, för vi ska åka NU. Här nånstans ska sluter jag nog in mig i min egen bubbla. Kommer inte ihåg så himla bra heller från bilfärden. Markus ringer BB och jag vägrar prata med dem, eller, jag vägrar prata med nån.  Jag vill att de låter mig vara, jag vill vara för mig själv. Jag är fullt koncentrerad på den allt mer tryckande smärtan, som liksom har börjat gå neråt. Värkarna var INGENTING mot det här. Jag sluter in mig i mig själv och kämpar emot smärtan, jag hör att Markus pratar med mig, att han pratar i mobilen, men jag skiter i det. Det är snöstorm, och vi kan inte köra mer än kanske 50-70 km/h. Det är låååångt till Danderyd från Tyresö även om det är en helt ok dag. Men jag hade ju en plats på BB Stockholm, jag skulle DIT. När vi krypt Nynäsvägen fram och kommer mot Globen så frågar Markus om vi inte ska åka av och ta SÖS istället. Jag kan ju inte tänka överhuvudtaget och svarar nog inte ens, kanske med ett skrikande nej. Jag vet inte, kom bara ihåg att han frågade. Såhär i efterhand så skulle han ha skitit i den skrikande kvinnan i passagerarsätet. Samtidigt som jag kan förstå att man kanske lyder en skrikande gravid kvinna. Sakta sakta rullar vi över Centralbron, jag blir mer och mer panikslagen och känner hur bebisen är påväg, bokstavligen. Markus märker nog också att jag blir mer och mer okontaktbar. Jag hör inte vad han säger, han säger en massa saker, pratar med BM på BB Stockholm. Nu kommer det en ambulans säger han helt plötsligt på Sveavägen. Nu klarnar jag till, VÄGRAR åka nån ambulans. Men jag kommer inte längre försöker Markus förklara.

Klockan är strax innan 13.00. Ambulansen kommer några minuter senare. Jag tvingas att ställa mig upp, det är förjävligt att ställa sig upp, känns inte OK. Det sista av fostervattnet forsar ur. Jag står i snöstorm på Sveavägen och det rinner fostervatten nerför mjukisbyxorna. Jag är riktigt pissed off. Jag vill bara vara ifred, vill INTE att nån pratar med mig, att nån tar på mig, jag tycker att Markus tjafsar i onödan, jag vill bara vara för mig själv. Ännu mer panikslagen blir jag när det går upp för mig att jag dessutom ska åka SJÄLV, han tänker åka efter i bilen. Om jag var rädd och sur innan, så är det inget mot vad jag blir i ambulansen. Som tur är så är det en riktigt bra ambulanskille. Han får av mig byxorna och torkar mig torr, och tar en första titt. Sen tittar han på mig och säger att han ser en svart kalufs. Han säger till han som kör ambulansen att det blir Karolinska och inte Danderyd. NEEEEEJ, skriker jag, jag ska till Danderyd. Men du, säger han, du hinner inte till Danderyd, du måste till Karolinska. Jag blir tjurig. Gör klart för han TUSEN ggr att jag VÄGRAR föda barn innan Markus är med. Då får du skrika ut för det är krystvärkar du har säger han. Herregud tänker jag, börjar bli gråtfärdig bara på tanken att föda barn utan Markus, det får inte ske bestämmer jag mig för. Vi kommer till Norrtull, det vet jag för han säger det, att nu är vi snart framme. Jag frågar, eller skriker, mellan varje värk, om han ser Markus. Han gör det fram till Nortull. Sedan så går det upp för mig, shit, Markus vet ju inte att vi är påväg till KS. Oroa dig inte säger ambulanskillen, han kommer få reda på det, vi kan ju ringa honom? Jag har ju inte fått ta med mig nått i ambulansen, så jag har ingen mobil, ingen plånbok, INGENTING har jag, förutom förlossningsjournalen som jag krampaktivt håller i, där finns ju alla papper man ska ha med sig och sånnt. Jag kommer inte på Markus mobilnummer mitt i när jag håller emot en enorm kraft, krystvärkar. (Markus berättade senare att han tappat ambulansen, men tycker att han sett den ta en "konstig" väg för att komma till Danderyd, så han la ihop ett och ett, ringde BB Stockholm som tog reda på att vi var påväg till KS).

Vi rullar in på akutintaget på KS 13.10, ambulanskillen förbereder mig på att det kommer komma barnmorskor, och virar in mina ben i en filt. Här nånstans blir jag så fruktansvärt lättad. OK att det gör ont, att jag är ledsen för att vara helt själv, men jag är iallafall på sjukhus med en massa barnmorskor runt omkring mig. De lyssnar på bebisen hjärtljud genom en tratt, det är en frisk och pigg bebis säger barnmorskan. Ambulanskillen är kvar med mig och barnmorskan kan bekräfta att man ser en kalufs, jag tror hon säger "den ligger helt ner i bäcken, det är dags att komma ut". Jag berättar även för henne tusen ggr att det INTE blir nått krystande förrän Markus kommer. Ungefär 13.20 kommer Markus inspringande. De 20 minuterna jag var utan honom var nog de längsta minuterna i mitt liv. Nu förbereder sig alla i rummet på förlossning, jag får börja krysta. Och det är det enda jag gör, jag pressar på. Från att ha hållt emot alla krystvärkar till att pressa neråt istället är en oerhört lättande och skön känsla. Man hjälper mig med hur jag ska ta in luft och samtidigt pressa neråt, jag tar tag bakom knäna och rullar ihop mig till en boll. Och trycker och trycker. Det känns som att kroppen har tagit över mig totalt och jag gör bara som den säger. Jag pressar och pressar, även när jag inte har en värk, jag vill bara vara klar med det här nu. Sen börjar det svida, nu kommer huvudet säger BM, titta ner får du se, bara en värk kvar nu. Och jag tittar ner, och ser en svart kalufs, herregud vilken kraft jag fick nu. Värken kom och ut kom Tyra. Klockan är 13.45.
Navelsträngen är för kort så jag får inte upp henne på bröstet, utan hon får ligga en stund mellan mina ben så att en del av blodet från moderkakan ska få pumpa in i henne. Markus klipper navelsträngen och jag får upp henne på bröstet. Underbart. Jag hann aldrig få nån smärtlindring, inte ens lustgas. Fick testa lustgas sen när det skulle göra gynundersökning, och det var jättekul! Som en första fylla på 9 månader. 

Vi flyttas från akutintaget till BB avdelningen. Allt är lugnt och skönt, våran bebis sover, och jag äter Kexchoklad och dricker Coca Cola. Jag har inte speciellt ont mellan benen och inga problem att gå på toaletten, livmodern drar ihop sig fint. Allt gick bra! Tyra är så himla fin redan från början, hon var rosa och fin direkt när hon föddes, och inte speciellt kladdig. Perfekt helt enkelt!


nån timme gammal. Boxarnäsa efter att ha forcerat sig ur sin stackars mor. När jag ser det här kortet kan jag fortfarande komma ihåg hur hon luktade. Underbart gott.

Kommentarer
Postat av: Shmone

Jättefint!!

Men jag förstår inte hur du kunde vänta o hålla emot när dom redan såg kalufsen. Här har dom flugit ut som en projektil i det läget. Men alla förlossningar är ju olika...

2010-11-26 @ 07:17:25
URL: http://judeandesert.wordpress.com
Postat av: linda-mamma till Tyra

gud, undrar jag med. Jag skrek kan jag ju lova för att få kraften att gå ur mig istället för neråt. Såg han verkligen svart hår har jag hela tiden frågat mig? Men jag kommer ihåg det så starkt att han sa just så, att han såg hår. men men, hon kanske åkte uppåt en bit eller snurrade eller nått innan hon pressade ut sig en bit till....när jag låg och krystade på sjukhuset så tog det bara nån värk innan BM sa att hon såg svart hår...så Tyra måste ju ha legat precis vid tappen.

2010-11-26 @ 08:40:04
URL: http://linmackblogg.blogg.se/
Postat av: Tant Alexandra

Jäklar vilken dramatik! Jag höll nästan andan när jag läste det här. Coolt!

2010-11-26 @ 17:19:27
URL: http://tantalexandra.se
Postat av: Elin

Gud vad kul att läsa, det låter som en häftig förlossning! Kul för Tyra också när hon blir äldre att du skrivit ner alla detaljer. Alva föddes med planerat snitt då hon låg i säte, men vi visste ju inte om hon skulle ha vänt sig när vi kom dit så jag var ändå inställd på en vanlig förlossning typ fram till jag låg på operationsbordet. Jag får också alltid massa myskänslor när jag sorterar ut Alvas urväxta kläder, värst var det i somras då jag bar ner alla kläder i 50 och 56 i källaren, jag fick typ tårar i ögonen för att hon varit så liten och gosig, så det är klart att man längtar lite till nästa bebis även om man har fullt upp med Alva just nu :)

2010-11-26 @ 18:52:19
URL: http://elinochalva.blogg.se/
Postat av: Madelene

Bra skrivet Linda!!!

Kramar

2010-11-26 @ 19:55:13
Postat av: matilda

vilken häftig förlossningsberättelse! alla förlossningar är så unika, så jag tycker det är nästan bland det bästa man kan läsa om! äkta spänning ;)

2010-11-27 @ 11:54:45
URL: http://matildaochsaga.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0