Idag har Tyra för första gången åkt pulka alldeles själv nerför en backe. Markus hade det som förslag redan när vi gick ut att hon skulle åka nerför, men jag är en ängslig mamma och tyckte att det räckte med en promenad. Men när vi kom ner till vårat lilla torg så såg vi att det var någon som åkte nerför en kulle med en babypulka, och det var kompisen Hector från Öppna Förskolan. De är ju lika gamla, så kan Hector så måste ju Tyra också få prova. Det gick jättebra såklart, hon sitter ju så himla stadigt i den där pulkan, finns ju ett litet sele och allt. Det vart en förmiddag i pulkan idag, och när vi kom hem var hon sådär härligt rödmosig i hela ansiktet och somnade som en stock :) Kan behövas för vi ska på ettårskalas idag, så hon behöver samla lite energi.


härligt rödmosig

Det sägs att i samband med att barn lär sig gå kan de komma in i en ny separationsfas när de inser att att de dels kan förflytta sig och försvinna själv, och dels då att även mamma och pappa kan det. Tyra hade en sånn dag igår. Hon tog det till en helt ny nivå när hon använde mig som gåvagn hela dan, antingen så gick hon tätt tätt bakom mig och skjutsade på mig i rumpan, eller så stod hon framför mig och gick tillsammans med mig på mina fötter. Sånna dagar är man liksom lite extra trött på kvällen, när man blivit skuggad hela dan med avbrott för nån tupplur mitt på dan.